De andra

De kliver ur en bil framför oss. Det doftar starkt av rakvatten. Två piffiga killar med kritvita sneakers, cigaretter och accessoarer i form av sjalar, bälte och armband. Det har fönats och fixats, det ser man. Det är lördag, klockan närmar sig lunch och de är förmodligen på väg mot dagens första latte efter en lång fredagnatt på stan.

Vi har varit ute i timmar, i lämpliga kläder för park och promenad. Lite sådär fotriktigt och vattenavstötande. Jag med kräkfläckar på bägge axlarna. Jag ser mig liksom utifrån i det ögonblicket. Jag ser hur mycket skogsmulle och familjeliv jag utstrålar, eller skriker om man nu så vill. Jag kan inte låta bli att le och fråga kärleken, som går bredvid, om han förstår hur vi ser ut i deras ögon. Han skrattar och säger "Jag tänkte precis på samma sak".

Jag ser mig själv före och efter. Hur livet var förut och hur livet är nu. Ett stråk av längtan efter sovmorgnar, middag på lokal och höga klackar dras bort av den stora lugna stormen av kärlek till min familj, till min vackra man och mina fina ungar.

Vi är här i livet. Vi sover för lite och för tidigt på kvällarna [läs "jag"]. Vi äter för fort och på konstiga tider. Vi drabbas av trotsattacker och tjattröttma. Vi byter blöjor och drar vagn. Vi ÄR logistik. Och ibland är det så fruktansvärt tröttsamt att jag skulle vilja rymma på fläcken.

Men så får jag dofta på en liten bäbiskind. Lägga pannan mot en axel som jag känner så väl, känner doften, styrkan, värmen. Stryka håret från liten panna och se in i tvåårsögonen, mer grå än blå nu. Åka rutschbana och komma ihåg hur kul det är. Promenera i mjukt regn, som inte stör, men lockar fram dofterna igen. Livets dofter.

Då kommer jag ihåg att det inte finns något jag är mer tacksam för än det här. Mitt liv. Som det är just nu.

Tillbaka

Det doftar syren på balkongen, vindarna är milda som rabarberkompott och solen flödar.

Jag har genomfört årets första träningspass. Tillsammans med Nils och min Personlige Tränare. Han är så himla bra - lugn och varm och fokuserad. Min PT alltså, inte Nils, fast han var bra han också. Och när jag tänker på det så var faktiskt han också lugn och varm och fokuserad, men skrek lite fler glädje- och otålighetsskrik än PT:n. Vi fick en egen hörna där jag fick köra balans- och styrkeövningar och Nils fick ligga på en filt bredvid.

När jag berättade om min skilsmässa från rumpan så fnissade han, PT:n. Och lät hälsa att han trodde att rumpan bara ville verka lite svår. "Den kommer tillbaka, du kan vara lugn". Jag håller mig fast i den tanken och väntar på att träningsvärken ska komma. För den kommer och den kommer med stora kliv. Härliga stora kliv.

Det är skönt att vara tillbaka i kroppen.

Första

1. Bara ben och kjol i parken. En bländande kombo.
2. Upptäckt av Nils första tand, som ett litet couscousgryn på rosa botten.
3. Årets första korn av kärlek till balkongerna i form av städning och nyplanterad lavendel.

Skilsmässa 2

Så står jag där. Lämnad. Jag som trodde vi fanns där för varandra livet ut.

Vi som har varit igenom så mycket tillsammans och så ändå så försvinner hon. Vi som klättrat uppför pyramider i Mexiko, salsat i Havanna, åkt på cykelsemester till Göteborg (fast hamnade i Ronneby) och suttit på otaliga tunnelbaneresor till jobbet. Kanske var det där det gick snett? På tunnelbanan. Det har känts som vi har glidit isär mer och mer sen Sixten föddes. Och så kom Nils och helt plötsligt var allt nytt och främmande. Du fanns inte där längre och jag har blivit tant.

Rumpan, kom tillbaka. Jag saknar dig!

Skilsmässa 1

Det går inte längre. Men, det är inte dej det är fel på, det är mig. Jag behöver något annat än det vi har. Och så har jag träffat en annan... Jag tror jag är kär. Hon hälsar så glatt när jag går förbi. Hon känner igen mig även om jag bara har träffat henne några fåtal gånger. Och hon bjuder på kaffe.

Det är slut nu, Se & Synas. Jag vill ha en optiker som SER mig. Imorgon är det jag som går till Ringdahls på Fleminggatan och bekänner min spirande kärlek.

Vi har åkt tåg, bil, cykel och flyg. Vi har trasslat med sömn och feber. Vi har ätit plättar och varit på utflykt. Vi har målat, läst och återupptäckt gamla leksaker. Vi har klappat katt, hund och kossor. Vi har petat på sniglar. Vi har sett ett hästultraljud. Vi har fått sol och regn. Vi har sovit som krattor. Vi har haft det härligt.

Vi har varit på landet.

Bok och bulle

Jag har blivit med bokcirkel.

Igår träffades vi för att dissekera Sonat till Miriam, Linda Olssons senaste tillsammans med dim sum på Aroydee i Gamla Stan. Det är härligt - både att få prata om böcker man läst och att få ses ute och äta mat som någon annan har lagat. Vi var rörande överens om väldigt mycket igår. Både känslorna för boken och maten.

Jag älskade Nu vill jag sjunga dig milda sånger och hade alltså höga förväntningar. Och det är svårt med såna. Sonat till Miriam var inte direkt dålig, men pretto. Den ville vara stor litteratur, men blev det inte. Och hela läsningen igenom fick jag Rockys ondgörande av Mikael Nyqvist i Underbara älskande på hjärnan: "Och då dansar Mikael ut i ett sommarregn med uppknäppt skjorta och biter sig i underläppen". Oj, oj vad alla är konstnärliga och speciella och ...konstruerade. Jag kommer liksom aldrig in i boken och den lämnar mig helt oberörd, utan några spår.

Spår lämnar däremot maten. Jag äter dim sum tills jag nästan spricker. Både till förrätt, huvudrätt och efterrätt. Med fisk, tofu, räkor, krabba, fläsk, köttfärs, pilgrimsmusslor, grönsaker och vaniljsås. Och vi kan konstatera att Aroydee skulle kunna bli vårt stamhak. Det är lagom ostylat, har gott om plats, riktigt bra mat och det kostar dessutom inte skjortan att bli mätt. Vi kommer tillbaka, det är ett som är säkert.

Böcker och god mat som man slipper laga själv. En perfekt kombo. Tycker både Nils och jag.

4 månader

Han har ett tålamod som är fantastiskt. Och en röst som inte går av för hackor när tålamodet väl är slut. Stora vackra blågrå ögon och antydan till smilgrop på vänster kind. Pratar man med honom belönas man nästan alltid med ett stort leende, ibland ett kluckande skratt och ett joller till svar. Han vänder sig från mage till rygg, men förstår inte hur det går till.

Är ganska regelbunden med sömnen och verkar vara morgonpigg liksom sin bror... Jag vill vägra uppstigning kl 05.15 när han oftast grymtar som en liten gris och börjar vakna, men jag går sällan segrande ur den striden. Han äter sista nattmålet runt 19.30 när storebror går och lägger sig, ligger i vaggan och sover de första timmarna innan jag lyfter över honom till vår säng vid midnatt. Älskar att ligga nära mig och sova, när jag flyttar bort honom eller vänder mig för att sova bättre så hör jag honom grymta och åla sig nära igen.

Han väger över 7 kilo och är minst 65 cm lång nu. En ganska stadig bit alltså. Vår fina Nils.

Genombrott!

Lördagen kändes plötsligt väldigt festlig.

Vi hängde på låset klockan 17 och frågade om köket hade öppnat. Beställde var sin öl till mig och kärleken. Gick upp och ner i trappan till toaletten ett gäng gånger med Sixten och undanröjde de flesta utbrotten av tvåårstrots. Hade Nils hängande på axeln eller i knäet. Åt lax (jag), entrecote (kärleken) och en skål rårörda lingon (Sixten). Och lät faktumet skölja in: vi äter på restaurang - hela familjen. Utan några större sammanbrott. För första gången på väldigt lång tid...En ny fas är nådd i familjelivet!

För övrigt har jag inte försvunnit, bara tagit en paus på landet tillsammans med smågrisarna. Men nu är vi hemma igen, hela högen. Och bloggandet kan vara på väg tillbaka.