vardags[kär]lek

Glädje och oändlig kärlek!

Närvaro

Tålamod och närvaro. Det är saker jag tänker och övar mig på varje dag. Speciellt vid hämtning på dagis.

Sixten går oftast själv numer och vill inte åka i vagnen. Han går med myrsteg, några fram och några tillbaka. Stannar för att titta på brevinkastet till företaget bredvid dagis. Stannar för att gå upp ett trappsteg och hoppa ner tio gånger. Stannar för att springa åt motsatt håll. Stannar för att titta på någon som kommer gående emot honom. Stannar för att prova hur automatiska dörrar fungerar. Stannar för att titta på en hund. Stannar för att slicka på en vägg (jag vet...jag försöker att inte tänka på vad som finns där, men säger jag nej så gör han det 50 gånger istället för en...). Stannar för att titta på ett litet litet papper på marken. Stannar för att springa nerför en garageinfart som sluttar ner.

Det är då jag verkligen är tacksam att jag är föräldraledig och att vi inte behöver hinna hem till något. Och som jag försöker tänka på hur mycket han lär mig att vara där och då. Det är så lätt att gå snabbt, dra honom i armen eller lyfta och kånka under skrik och skrän. Ibland gör jag det också, men alltmer sällan. Det får bara motsatt effekt. Så jag försöker gå där och uppleva världen som han gör det, när allt är nytt och spännande. Utan att få en stressattack av att allt går så långsamt. Jag hoppas jag kan försöka hålla kvar i det när jag börjar jobba igen också för det lär väl bli den största utmaningen.

Närvaro är också att skära laxrosa rabarberstjälkar i lagom stora delar och koka dem med jordgubbar, vaniljstång, lite socker och vitt vin. Och sen äta det till varm Brie. Försök motstå det den som kan, hur man gör ser man här.

Flöde

Vi har lagat lammstek, rabarberkompott och köttbullar. Vi har varit på Skansen inte mindre än tre gånger. Vi har träffat härliga vänner, skrattat och pratat. Vi har vänt näsan mot solen. Vi har besegrat en förkylning och fått en annan. Vi har åkt bergbana, rutschbana och tunnelbana. Vi har målat ägg, läst och sjungit. Vi har njutit av gröna knoppar, blyga vitsippor och sprakande tulpaner. Vi har gjort mycket men inte stressat.

Jag är så tacksam för att vi har fått vara tillsammans under fem sköna dagar. Och jag har njutit så av att vi har fått tid att bara vara med varandra. Min fina, fina familj.

Äntligen

Efter förra veckans tre läkar- och ett akutenbesök under fem dagars tid så kom långfredagen som en varm kram. En lite hostig, men relativt pigg Sixten, en lite kräkig men relativt glad Nils, en lite sliten men relativt utsövd mamma och en lite mosig men relativt glad pappa tog sig ut i solen och åkte till Skansen. Själva bussresan ut var en smärre pärs, men när vi väl var där så införskaffades årskort och sen var det bara ljuvligt.

Solen värmde, ekorrarna (ekekorren som Sixten säger) hoppade sitt allra gladaste, vårblommorna kantade gångarna, vi såg älg och säl och ko och gris, spenderade hundratals kronor på korv, älgskav och kaffe (nej, det är inte alls svårt på Skansen) och njöt av att vara lediga. När det började välla in folk vid ettsnåret så tog vi våra årskort och åkte hem.

Nu har vi ätit god middag och druckit ett glas vin. Bägge barnen sover. Och det är bara fredag. Gud ske lov!

(Om någon undrar över läkar och akutenbesök så hände följande: Sixten blev febrig och efter ett antal öroninfektioner under vintern så gick vi snabbt till läkaren för att undvika en ny runda. Fick en ny penicillinkur som verkade funka tills Sixten fick en allergisk reaktion mot medicinen, fick kliande utslag över precis hela kroppen och svullnade i ansiket. När vi ringde Vårdguiden på måndagkvällen blev rådet att vi absolut skulle åka till akuten. När kärleken och Sixten väl kom dit så sa de "Va, sa de att ni skulle åka hit för det? Ibland undrar man ju vad man ska ha dem till...". Utslagen är borta igen, men nu har han hosta. Det är en never ending sjukdomshistoria som utspelar sig...).

Skimmer

Den skimrar in genom dammiga rutor. Solen. Ljuset är tillbaka och i spegeln ser jag hur mitt hår också skimrar. Någon gång i vintermörkret blandades det mörka ut med tunna vita hårstrån. Är det tvåbarnslivet som tar ut sin rätt? Sixten har feber igen och är hemma. Vi har haft det riktigt bra, varit i parken och tampats med stora barn och cyklar och ätit macka istället för lunch. Att det ser ut som någon slängt in en bomb i lägenheten undviker jag helt att bry mig om tills bägge barnen sover. Som de gör nu. Jag röjer en snabbis och gör fruktsallad till eftermiddagsmellis.

Klematiserna på balkongen har fått små, små skott. Jag längtar efter att ta tag i balkongröjning och klippa ner alla vissna löv så det grönskande nya kan komma fram. Vi ser lite skräpiga ut nu, både jag och balkongerna, men det finns hopp. Trots vita hårstrån och bruna löv så knoppas det där inunder.