Ett gnäll i joggingbrallor

Tung, trött och lite gnällig passar det mig alldeles utmärkt att jobba hemma idag. Med hjälp av mysbyxor och lussekatter skrivs det webbtexter för fulla muggar. Det är ett riktigt, riktigt bra sätt att kunna jobba men ändå vara i sin egen kreativitetsbubbla.

Snigel

Kombinationen av höggravid mage, lätt foglossning, snömodd och grav kissnödighet gör promenadtakten... extremt långsam.

Note to self: starta ALLTID en kvart tidigare än tänkt.

Logistikfrid?

Njä. Kanske inte frid, men åtminstone ett vänskapligt handskak. Idag ska vi nämligen pröva vår nya elbatong mot logistikdjävulen: middagsfrid. Igår levererades två kassar middagsmat till oss fullsmäckade med grönsaker och ekologiska varor.

Det verkar vara ett otroligt fiffigt koncept, hur som helst och vi har två testveckor framför oss. Och jag har redan förberett kvällens middag med att tärna potatis och rotselleri som ska bli laxpytt lite senare. Jiha!

Ute och inne

Ute är det minusgrader. Och det snöar. Singlar, vitdoftande, fjäderlätt som andetag. Liten kärlek andas lugnt i sin säng. Stor kärlek är iväg.

Jag är ensam. Tillsammans med den ofödda kärleken som rör sig i magen. Kraftfulla rörelser som får magen att bölja. Jag lägger handen ovanpå. Känner livet. Och fylls av frid.

Att landa och andas

I helgen kom vi lite närmare det stora som ju faktiskt ska ske om sådär sju veckor. Det nya barnet. Kärleken och jag var på profylaxkurs och andades, åt clementiner och kände att polletten började trilla ner.


Förra graviditeten fanns det så mycket tid att fundera och fixa på. Så mycket tid att prata namn, läsa på och meditera. Den här graviditeten har varit lite mer snabbspolning och "det ordnar sig". Så det kändes väldigt välbehövligt att få sitta ner och hinna fundera över det nya livet som ska komma till vår familj. Hur det känns med tankarna på en ny förlossning. Och sen allt som kommer därefter.

Jag tror att både jag och kärleken landade i lördags. Där bland kuddar och runda magar. Och några timmars andning.

Utdelning

Jodå. Sixten har vattkoppor. Och när jag ringde till dagis för att säga att han inte kommer den här veckan så berättade de att de hade fyra barn där idag. Resterande 15 har vattkoppor. Det kan man kalla full pott...

Men vi har haft det mysigt idag trots kopporna. Vi har ätit risgrynsgröt, dammsugit, matat änder, ritat med kritor, läst böcker, bakat bröd och tittat på Bolibompa. Och upptäckt ett nytt ord: ta-ta [tandborste]!

Ordglädje

Igår vab:ade jag för första gången. Sixten hade feber och har fått en vattkoppa bakom örat. Eller något, en liten blåsa är det i alla fall. På dagis går vattkoppor och springmask. Och jag är väldigt glad om det är bara vattkoppor som kommer drabba oss just nu... Det känns inte som vårt liv klarar springmask som grädde på moset i dagsläget utan att drabbas av akut härdsmälta.

Hur som helst, igår var jag hemma och får helt plötsligt möjlighet att umgås med Sixten en hel dag igen. Den mest markanta skillnaden från tidigare är ordglädjen som strömmar över alla brädder. Han härmar och låter och pratar. Mycket är svårtolkat, men igår så kom det en ström av ord jag inte hört tidigare: papably [paraply], mutte [mutter], bolle [allt som är runt, gärna russin], libompa [bolibompa].

Det är så jäkla häftigt att höra att det börjar falla på plats i munnen och att han har full koll på vad man pratar om med honom. Oftast i alla fall.

Russinglädje och hämtningsågren

Dagens stolthetstopp:
Härom dagen berättade kärleken att Sixten sagt sin första tvåordsmening. Den kom som "Me dää" [mer där], när Sixten tagit kärleken i handen och lett ut honom till skåpet med russinpaketet. Mer russin!

Dagens ångestklump:
Igår när jag hämtade på dagis så var Sixten lite arg. En av fröknarna berättade att han verkligen märker när de andra föräldrarna kommer och hämtar. Och att han blir ledsen och också vill gå hem. "Vissa barn bryr sig ju inte, men Sixten gör det. Idag kom han med sina skor och ville bara sitta i vagnen efter det. Ute." Gulp.

Tunnelbaneläsning

Mitt tunnelbaneläsande har legat nere ett tag, men fått sig ett uppsving igen. Idag har jag börjat läsa "Den hemlige kocken" och känner mig ungefär som jag slickat på en råtta. Lite fascinerad, väldigt äcklad. Jag ser fram mot att fortsätta i eftermiddag på väg hem.



Bilden är lånad från www.bokus.com.

...och sen kom logistiken och åt upp mig...

Ju närmare vi har kommit kärlekens jobbstart, desto mer har logistiken slukat oss. Och man kan väl lätt säga att det har eskalerat de senaste veckorna. Jag vet inte vad som händer, men allt snurrar så fort att jag inte hänger med.

Det är veckohandling, det är tvätt, det är köttfärssås, det är hämtning och lämning, det är "skynda, skynda, bråttom, bråttom", det är för lite skratt med vännerna, det är för mycket tröttma på kvällarna, det är ingen träning, det är nätter med för lite sömn, det är för mycket jobb och för lite hopp och lek.

I natt har jag drömt, för tredje natten i rad, om någon slags trolldryck som finns i min närhet. Alltså, en sån där magisk dryck som någon kokat ihop, en dryck som får hjärtan att bulta, lösningar att uppstå ur ingenting och saker att falla på plats. Fast genom magi, inte genom arbete. Eller förändring i livet.

Jag är i obalans och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det. Men jag tror jag måste ha ett ordentligt snack med mig själv.

Det funkar!

Tredje veckan på dagis är snart avklarad. Och idag är personalen på utbildning och farmor i stan, så Sixten får hänga med henne istället för gänget med småknattar.

Men det funkar! Han är ledsen när vi lämnar men det går snabbt över, äter som han ska, sover i sin vagn och de flesta dagar är han mest glad hela tiden. Igår när jag var och hämtade så var vi kvar en stund, Sixten och jag. Och han for omkring som ett skållat troll och hämtade grejer till mig, som han ville visa och det kändes som han var trygg och tyckte det var mysigt att vara där.

Det gör mig så oändligt glad.

Glädjetårar

Jag trodde inte jag skulle bli så glad som jag blev i morse när jag såg de amerikanska valresultaten. Men det kändes så stort och så hoppfullt efter att ha levt i misströstan över hur någon vid sina sinnens fulla bruk kan ha tänkt när de röstade fram Bush till president. En oändlig misströstan över antiterroristlagar, Guantanamo, energiförbrukning och abortmotstånderi.

I morse såg jag med tårar i ögonen på Obamas tal och tänkte på förändring. På vad som faktiskt kan hända när man ger människor nytt hopp. Och vad man kan göra tillsammans, med gemensam kraft.

Förändring. Jag längtar efter och gläds åt den.

Överraskning

Vi har haft en högalv på jobbet idag.

Oh mi god

Intensiteten i den här helgen har varit abnorm.

Fredag: barnsjukhuset för blodprov på Sixten, lämna på dagis, körkortsfoto och linshämtning på olika ställen i stan, fantastisk steak Café de Paris-lunch med kärleken på Mäster Anders, storhandling och storstädning, hämta på dagis, middag, leka med Sixten. Praktiskt taget svimma av tröttma i sängen.

Lördag: heldag med Sixtens mormor, morfar, morbror och storkusse F. Parklek, xboxturné, sedelärande historier om föregående, tårtätning och ljuvlig boeuf bourguignone. Praktiskt taget svimma av tröttma i sängen.

Söndag: ta tag i diskberget från föregående dag, mata ankor och gunga, fika med mormor och morfar, storhandling inför veckan och försök till planering av dagishämt- och lämning. Praktiskt taget... Ja, ni förstår.

En väldigt bra helg var det. Men intensiv.