Spänning

Det drar ihop sig för den bästa av brackor. Jag tror att det är nu det händer och är alldeles till mig av exaltation...

Semesterlunk

Vi har semester hela familjen. Och är hos mormor och morfar i Blekinge. Det görs inte många knop av undertecknad. Idag har jag legat i gräset en stund och jäst i solen, ätit plättar, cyklat ner till havet och läst lite. Äter gör vi ganska ofta. Det är en oerhört skön tillvaro. Idag har jag verkligen kontemplerat över hur oändligt tillfreds jag är med att prestera så lite. Men, så är det bara min andra semestervecka för sommaren och jag tycker faktiskt att jag har förtjänat att lata mig. Mycket.

För att väga upp det hela så latar sig Sixten inte så värst. Igår lärde han sig gå. Han har varit lite tveksam till det där med att gå, om han har fått hålla sig i saker så har det gått an en stund, men så värst spännande har han inte tyckt att det varit. Men igår så släppte det. Och han släppte. Stod och vajade som ett grässtrå i vinden och gick sen 10 steg över golvet. De stolta föräldrahjärtana visste ingen gräns i stolthet över stegen. Framstegen.

Stegandet har också kombinerats med ett "Hej pappa", som nog upprepats 100 gånger sen igår. Hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa. Som grädde på moset vaknade han 04.40 i morse och ville inte somna om. En tapper morfar och mormor erbjöd sig att ta över där, så jag och kärleken sov till efter 7. Då gick jag upp och hittade honom i sängen bredvid mormor, djupt sovande efter väldigt tidig frukost.

Snart är det mat och det är underbart att vara här.

Grattis på födelsedagen, morfar!

Ultraliv

En liten sprattlande fot. Ett tickande hjärta med fyra kammare. En ryggrad, som ett pärlband i båge.

Vi sågs idag. Det lilla livet innanför och vi andra utanför. Sixten sprattlade i kärlekens famn och den lilla skrutten sprattlade i magen. Datumet är beräknat till den 9 januari.

Nu känns det verkligen på riktigt.

Oinspirerad fast ändå inspirerad

Inga ord vill komma över mina fingertoppar. Ibland får jag en tanke, men så slinker den ur det njutningsfulla kreativitetsstadiet och blir jobbigt krävande. Så jag väntar på att glädjen att skriva ska komma tillbaka. Därav bloggtorkan.

Men kanske är det så att den tar sig uttryck i annat just nu än skrivande, inspirationen. Jag har börjat träna regelbundet, för att inte få ryggskott igen när magen börjar svälla över brädden. Och jag har skaffat mig en personlig tränare, som ska hjälpa mig med det. Det är fantastiskt inspirerande att hitta tillbaka till lyckan av att använda kroppen och känna att den fungerar. Och att den vill jobba mer.

Inspirationen har också kommit in i min garderob. Tillsammans med en personal shopper. Några timmars äventyr tillsammans med en god vän jag träffar för sällan. Och en inspiration för höstens klädutmaning: se jobbsnygg ut med stor mage.

Och så har vi, både kärleken och jag, känt de första rörelserna från livet därinne i min mage. Det bufflar och sprattlar. Det är inspiration på hög nivå.

Men, annars väntar jag. Jag längtar efter orden igen. Läser mycket. Men skriver lite. Och hoppas att snart kommer den nog tillbaka, lusten.