I'm comin out

Jo. Det är så här. Att det växer en liten människa i min mage. Att Sixten ska få ett syskon till vintern. Att vi ska bli fyra i familjen. Närmare bestämt i början av januari. Eller kanske slutet av december. Det känns stort, härligt och väldigt läskigt.

Idag har jag berättat för chefen. Det har varit lite ångestladdat, men han tog det som en bra chef. "Ja, du är ju i den åldern. Och jag är luttrad vid det här laget. Grattis!". (Det var ju nämligen så att jag berättade att jag var gravid för samma chef, när jag hade jobbat ungefär lika länge på mitt nya jobb förra året.)

Men, nu vet han om det. Och jag kan komma ut ur garderoben. På riktigt.
Så Linda, det dröjer lite längre innan vi blir kollegor igen.

Dagens top 5

1. I kväll tar jag tåget. Söderut. Mot kärleken och Sixten Blixten. Jag längtar! Och fyra tågtimmar för bokläsning. Kräver minst två böcker att sätta tänderna i.
2. Lunchdejt med före detta kollegan.
3. En medhavd kaffe med riktig mjölk. Allt för att slippa undan automatgiftet.
4. Ljum morgonbris ute och sol i ögonen på tunnelbanan till jobbet.
5. Och en hemlis...

Det ekar tomt

Det susar från ventilationen. Någon gång ibland fräser det lite från kaffeautomaten utanför. Piip. Någon ska unna sig en "caffe latte". Det innebär svagt kaffeluktande dropp med härdat fett. Ibland, ganska ofta, är det jag som står där med muggen i hand.

För det är ökentomt på kontoret. Och oj, vad det blir tråkigt att jobba när det är så. Ingen energi, inga lunchkompisar, ingen att boka möten med. Jag längtar tills det blir höst igen och energinivån kan gå upp över likkistenivå igen.

Och jag övar mig. På att vara ensam hemma. På att vara ifrån Sixten (och jodå, kärleken också). De åkte i fredags. Då stod jag på stationen och vinkade och lät tårarna rullar nerför kinderna. Men, jag har jobbat upp mig. Jag kan liksom bara vara. Göra det jag får lust till. Exempelvis städa som jag gjorde hela lördagen. Det kan tyckas vara ett väldigt pundigt val för någon som bara har en endaste helg på egen hand, men det behövdes, annars hade jag fått ta in på hotell. Och det går ganska bra, det här med att vara ensam. Nästan lättare och lättare ju fler dagar som går. Det kommer tillbaka till mig, vad jag brukade göra när jag var ensam förut. Det känns lite märkligt, för det hade jag glömt.

Fast så går jag och äter indiskt på Kista foodcourt och hamnar bredvid en ettåring. Ettåringen ser på mig, ler och skriker "Iiiiiiiiihhhhhhhhh" jättehögt, bara för att han kan. Han sprattlar med benen och ser ut över havet av lunchstinna vuxna med ny, öppen blick som väntar på att möta någon annans.

Då längtar jag så jag kan dö.

Att komma hem

Det är märkligt, den här resan som det inneburit att bära ett barn, bli mamma och förändringen i livet som är så självklar och samtidigt så svår. För mig har det inte varit enkelt, det här med att landa i den nya rollen, att finnas där och samtidigt sätta gränser.

Det har varit så många behov som tampats om utrymmet. Och av dem som fått komma i första rummet har så få varit mina. Men det har hänt något. De senaste veckorna är det som om jag blivit tydligare för mig själv, som om jag hör mina egna tankar och känner av mig själv igen. Som att ha varit under vatten, där allt är dämpat och tyst, till att komma upp över ytan igen.

För två veckor sen, när jag hade min andra ensamkväll så åt jag middag med en vän. En vän jag delat otroligt mycket med men som jag inte varit nära på länge. Men vi möttes där, mellan pasta med hummer och de italienska kyparna. Ett möte som gjorde mig så glad. Ett möte som inte bara uppstod med en stenbockssyster, utan som också var ett möte med mig själv.

Där satt jag. Anna. Där satt min vän. Och lika tydligt som jag såg min vän, såg jag också mig själv. Det fanns ingen hinna av otydlighet. Bara närvaro.

Borta bra...

Jag sitter på kontoret igen. Är lite klibbig och törstig. Det är varmt och kvavt ute. Jag pratar i telefon och webbar. Använder kaffepausen till bloggeri. Nästan ingen är kvar i huset.

Veckan på Gotland var regnig, underbar och matfylld. Jag tror att jag gått upp ungefär 4 kilo i förmiddagsfika, eftermiddagskaffe och långa middagar med efterrätt. Men vad gör det när det har varit ljuvligt. Jag har ätit nyrökt och vildfångad fisk, klappat hästar, tagit bort Sixtens första fästing, applåderat liten fis som stått alldeles på egen hand för första gången, badat i havet, promenerat vid havet, suttit vid havet, längtat till havet. Jag har gungat, varit på utflykt, bakat maränger, blodsockergrälat, blivit utmattad och sovit mycket.

Och så har jag sträckläst sommarens bästa bok. Eat, pray, love av Elizabeth Gilbert. Språket är underbart, roligt och innerligt. Det inspirerade, värmde och fick mig att fnissa högt många gånger per dag. Och resan är fantastisk att få följa med på, genom Italiens mat, in i Indiens meditation och bön för att sedan sluta i kärlek på Bali. Läs den, det är allt jag kan säga.

Bilden är lånad från http://www.elizabethgilbert.com/eatpraylove.htm

Auf wiedersehn

Min tyska är inget vidare. Men, imorgon åker jag till kärleken och Sixten på ön.

Jag har bockat av allt på min önskelista för mina dagar. Shoppat har jag gjort och träffat vänner och ikväll har jag ensamkväll. Jag har inte städat och knappt diskat. Men däremot ätit ute, inte mindre än två kvällar i rad. Ikväll är jag trött som en bäver och vill bara sova. Inte packa. Kanske gör jag det imorgon istället. Jag längtar till ön. Och till männen i mitt liv.

Vi ses om en vecka. Kram och njut av sommaren!

Längtans blåa blomma

Jag kom hem igår kväll efter middag med kär vän som jag inte sett på länge, länge. En fantastisk lyx att få äta middag tillsammans och hinna prata i timmar.

Det var alldeles tyst och lugnt i lägenheten. Så där stilla som det blir när energin inte rört sig på länge. Ingen som krupit snabbt, snabbt över golvet. Ingen som rullat en stor lastbil i plast fram och tillbaka. Ingen som kastat mat på golvet eller slagit huvudet i ett bord. Märkligt stilla.

En liten rödrandig pyjamas låg hopknölad i ett hörn. Jag satte mig och tog den i famnen, drog in en lite unken doft av bäbis, matfläckar och sovlukt. Och saknade. Saknade den lilla ålande kroppen på väg ner eller upp. Saknade det tunga huvudet med sitt fjuniga täcke av dun. Saknade de små händerna som helst av allt vill peta i ett öga eller näsa.

Längtans blåa blomma. Helt utslagen i hjärtat.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhh!

Idag åker kärleken och lillstrumpan till Gotland. Jag är hemma själv i tre dagar och åker efter på lördag. Men, som sagt, det är tre dagar tills vi ses igen. Och det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot de. Förmodligen kommer det att bli alldeles, alldeles underbart att vara ensam hemma för första gången på över ett år. Och förmodligen kommer jag att längta hjärtat ur kroppen samtidigt. Men det är ändå som en våt dröm.

Planen är att få ihop: vänner för fika eller middag, lite sommarshopping, sovmorgon, långa goda frukostar med tidning och ensamkväll. Min planering går på högvarv just nu...

Ta sig till jobbet

En av de bästa sakerna med att få åka till jobbet är att jag kan läsa i 40 minuter om dan. Så nu är bara frågan: vad behöver jag läsa i sommar? Några bra tips?