Äntligen!

Som det brukar ropas vid Nobels litteraturprisutdelning: äntligen!

Igår blev jag erbjuden två jobb. Jag är själaglad, har velat fram och tillbaka och sovit på saken. Och nu har jag bestämt mig. Börjar jobba om en vecka, den 9 juni.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!

Da dress

Så här ser den ut. Min prinsessklänning.

Bild lånad från Mint & Vintage.

Älskling

Jag och Sixten har hängt med mammorna i skuggan under Rosendahls äppelträd. Det har doftat vatten och mynta. Jag har sett Midsommarblomster och gässlingar. Ätit har jag gjort. Svindyr och svingod köttfärslimpa. Och druckit kaffe. Sixten har fnissat, kravlat, tuggat och sovit med de andra bäbbarna.

En gudomlig måndag är på väg i kväll. Då går vi ner i källaren för årsstämma i bostadsrättsföreningen. Och pratar tvättstuga, fimpar och motorcyklar.

Visst skulle man kunna kalla det ett antiklimax?

Bröllopsbestyr

Det vankas bröllop på lördag. Inte mitt, men en kär gammal kollegas. Och jag har hittat min klänning! Hos ljuvliga Mint & Vintage, som ligger precis här runt hörnet. Det blev en axelbandslös prinsessdröm i ljuvligt silvergrått. Som inget jag haft förut. Jag är lite lätt exalterad faktiskt.

Kanske

Kanske är det här första dagen i min sista föräldralediga vecka. Gulp. Fast den börjar bra, det måste jag säga. Strålande sol och klarblå himmel. Och jag är så tacksam att jag fått den här tiden med min fina unge. Ett helt år att få öva sig att vara heltidsförälder. Det är enormt.

Nu börjar nästa fas.

Jodå, ibland rostar den. Kärleken.

Det skär i hjärtat. När en kärlek man haft inte längre kan framkalla samma heta känslor. När man tänker "jodå, det är väl bra, fast det är ju inte var det var". När man inser att man helt enkelt tröttnat.

Jag har verkligen försökt ta mig genom "Den tysta flickan". I flera veckor. Men det som jag alltid älskat med Peter Hoeg stoppar upp min läsning gång på gång. Jag tycker han svamlar ofantligt. Jag blandar ihop personerna. Det är Flickan, det är Afrikanskan, det är Clownen. Alla med stor bokstav. Det fysiska och det metafysiska rörs ihop, men hänger inte samman. Jag är helt förvirrad. Och det hade kunnat funka om jag åtminstone varit fångad av handlingen. Men det är jag inte. Jag lägger ifrån mig boken halvläst och har ingen lust att fortsätta. Det är tragiskt.

Peter, jag ska alltid komma ihåg våra fina stunder. Fröken Smillas ljuvliga kantighet. Och Mekanikerns kaffe. "Berättelser om natten" som jag älskade på en strand i Mexico 1996. Och de första meningarna i "De kanske lämpade", som jag läst säkert 1000 gånger och ryst av glädje. Varje gång.

Vad är tid? Vi steg fem våningar upp mot ljuset, och fördelade oss på tretton led vända mot guden som upplåter morgonens portar. Sedan var det en paus, och sedan kom Biehl.

Peter, jag har älskat dig, men nu är det faktiskt slut.

Who's your daddy?

Sixten blir mer och mer lik sin pappa för varje dag. Och snart fyller han ett! Inte längre en bäbis, utan en liten kille. Det är så jäkla häftigt att vara med om!

Vi planerar kalas där släkterna ska stråla samman. Jag ser väldigt mycket fram mot det. Speciellt eftersom vi varken haft dop eller namngivningsceremoni. För mig känns det viktigt att välkomna det nya livet till världen och andligheten. Det kräver en välkomstfest - en introduktion till församlingen, som i det här fallet är Sixtens släkt. Och nu blir det äntligen av.

Det är ett symboliskt avstamp. En sammanfogning av våra släkter, som ju alltid kommer ha Sixten som ett kitt mellan sig. Det känns stort och härligt. Och som jag längtar efter att ni ska komma allihop!

Att öva sig

Jag väntar och väntar. Tar upp telefonen med jämna mellanrum: "Tänk om jag har missat ett samtal! Nähä, inte nu heller...". Vankar omkring som en äggsjuk höna.

Tålamod är sannerligen en dygd. Och att vänta en väldigt nyttig övning för mig.

Ansats

Okej. Imorgon smäller det. Två intervjuer på samma dag. Till två väldigt intressanta jobb.

Jag masserar min självkänsla, muttrar mantran, ber till gudinnorna, sköljer mig i goda minnen och erfarenheter, stryker byxor och putsar skor. Nu jäklar ska jobbet bli mitt. Och snabbt också.

Håll tummarna för mig imorgon, snälla söta systrar och bröder. Från 9 till 14 sådär. Då ska det vara klart.

Medvind

Jag tror det går åt rätt håll nu. Att strömmen går åt samma håll som jag. Att det blivit lite flow. I jobbsökeriet. Och kanske allmänt. Kosmos verkar vänligt. Kanske är kosmos alltid vänligt, men jag inte alltid mottaglig? Hur som helst. Det verkar ha lossnat.

Iiiiihhhhhh!

Puh

Högklackad snabbgång med vagn. Intervju. Stressade samtal. Stressat lunchätande. Stressad promenad. Ringa och fråga om hjälp. Fick hjälp. Laga middag, snabbt, snabbt. Mag- och ryggträning. Personlighetstest. Ångest över att jag tänkte för mycket. Törstig.

Värmeslag

En ljuvlig helg. Sommarvärme. Klasar av hägg och syrén. Korvgrillning. Picknick på en filt vid kanalen. Gräs under bara fötter. Kaffe i termos. Tjocka duvor som vankar runt och tigger mat. Tjocka labradorer som badat. Vita molntussar mot en himmelsblå bakgrund. Läsa bok i skuggan. Så skönt att bara vara tillsammans, hela familjen, utan stress och måsten.

Och samma förundran som varje år: hur kan folk sola i bikini eller kalsonger precis bredvid ett av Stockholms mer välbesökta promenadstråk?

Ett överkommande

Idag har jag gått ut i kjol och inga strumpor. Bara illandes vita och orakade ben. Det kallar jag att komma över sina fasor. Känns bra gör det också.

Blå himmel med ett orosmoln

I mitt köksfönster har en fuchsiafärgad pion slagit ut från knopp till full blom. Idag ska jag inviga mina nya highheels på intervju. Och innan dess ska jag hänga med Sixten på filt i parken och njuta av sol och gräs under bara fötter.

Men jag känner mig lite kluven. Jag är liksom i gränslandet mellan föräldraledigheten och jobbandet. Problemet är bara att jag fortfarande väntar på att få det där härliga jobbet, vilket är stressande i sig. Men framför allt är det stressande att inte veta när det är dags att ta avsked. Avsked är viktigt för mig och även om Sixten så klart finns kvar så är det ändå ett stort steg att kliva ut i det andra livet. Livet utanför föräldraledigheten.

För jag längtar ut också. Livet inne i barnbubblan är ljuvligt och avstressande och lär mig massor: om närvaro, om kärlek, om ansvar. Men det kan också vara ensamt och stressande på andra sätt (typ att aldrig få vara ensam) och enformigt. Jag kan längta efter att ta mina andra delar i anspråk - de som är mer i huvudet än i kroppen. Och samtidigt kan jag inte tänka mig hur det kommer att bli att vara ifrån Sixten en hel dag. Att inte få känna hans varma, tunga huvud mot min axel och dra in doften från bäbiskroppen. Att inte få se utvecklingen och glädjen och upptäckandet.

En del vill vara hemma. En del vill ut. Hur får man ihop dem?

Att räcka upp

En liten gris har lärt sig stå. Och världen öppnar sig! Plötsligt kan man lägga tassarna på fjärrkontroller, brev om pensionssparande, en näsflöjt, krukväxter, cd-skivor, solglasögon, nyckelknippor, spritflaskor och annat spännande. Tänk att det här bara är början...

Tårögd

Ikväll visas Barnmorskorna. Då kommer jag att gråta. Det gör jag varje vecka när en ny skrynklig vitblå varelse läggs på en fluffig mage. Vardagsdramatik på hög nivå. Men igår trodde jag alla fördämningar skulle brista när jag såg "Klass 9A".

Det var så underbart att se hur mycket man kan växa av att veta att någon annan tror på att du kan. Och som jag önskar att alla barn i Sverige, i världen, fick någon vuxen som tror på dem. Som såg dem. Som gav kärlek. Som talade med dem som en jämlike.

Det önskar jag att Sixten får med sig ut i livet.

Morgonstund har guld i mun

- Glugluglu. Iiiiiiiiiiih. Babababa. Bubububu. Glaglagla.

Så låter det från vardagsrummet. Klockan är halv sju. Jag har precis duschat och kikar försiktigt in genom dörrhålet. En liten gris står där i sängen, skakar galler och fnissar förnöjt när han ser mig kika in.

Godmorgon? Godmorgon!

På väg mot ett

Sixten är elva månader och en dag.

Han kryper ibland som en liten hoppande kanin, med ena benet framför sig och ibland vanligt kryp. Han älskar att dricka vatten. Han vet var hans fot och hand är. Hans allra frekventaste ord just nu är "dääää" (där). Han älskar sin krokodil. Han äter gärna, men inte alltid så mycket och inte så snabbt.

Efter lång träning med att stå på alla fyra med rumpan i vädret har han börjat ställa sig upp själv. Han går inte så gärna eller så många steg än. Han har kommit över sin aversion mot tandborstningen, men vill helst borsta själv. Han älskar mamma och pappas öron. Han kan ge en vanlig puss och en eskimåpuss. Han är inte lättflörtad, men skrattar så han kiknar när vi leker tittut på golvet.

Snart fyller han ett, vår skatt.